Artikel om en kvinna i Dalarna som berättar om hur det är att ha afasi. Hennes okonventionella tatueringar är ju en väldigt radikal lösning. Läs här.
(Tack för tipset logopedkollegan Heléne W!)
"
Det värsta var att jag miste tilliten till mig själv, säger Margareta.
Hon pekar på huvudet och säger att där pågår vägarbete hela tiden. Hon måste fokusera på att hitta orden.
– Jag kände min rotlös. Jag förstod inte och min familj förstod inte mig. Man blir ömhudad och rädd. Jag kan börja gråta utan att någonting ha hänt.
– Jag kände mig utanför, utan tillhörighet och sammanhang.
Förstod till sist
Efter fyra månader fick hon veta att stroken utlösts av oregelbundet hjärtflimmer. Efter sex månader förstod Margareta att hon hade afasi och efter sju månader förtod hon att hon hade en hjärnskada, att det fanns områden i hjärnan som var skadade för gott."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar