Skratt och fasta uttryck

Intressantast från Lindholms artikel: kanske är det bara personer med störningar i språket (demens, afasi mm) som använder skratt som en strategi när de inte finner ord. Kanske gör "normaltalare" inte så. Hon gör detaljerade samtalsanalyser som pekar på att samtalspartnern använder andra regler med den demente samtalspartnern, t ex tolkar vårdaren det mesta den demente säger som tecken på att denne är dement även om samma repliker i samma situation skulle vara ok för en normaltalare. Hon skriver om att rädda ansiktet på olika sätt och om att avstå från att instämma i ett skratt genom att gå vidare och välja att inte ta den passningen. Hon skriver om hur tjatigt det kan vara att höra samma roliga historia och förväntas skratta åt den fast man hört den förut och förut.
Google Översätt I den här artikeln skriver hon i samma ämne på engelska, publicerad i Communication & Medicine vol 5 no1 2008 och här har hon ett kapitel i en bok. Boken finns på UB.